ibland är mitt hat till omvärlden så jävla makalöst att den knäcker alla gränser. mitt hopp på människan är så utdött och jag vill fan bara gömma mig i min skärgårdsstuga långt åt helvete, där ingen hör mig skrika, eller i en lägenhet med så högt till tak och så tunga gardiner att ekot dödas i samma sekund som det föds.
människor är så äckliga och falska individer, och jag undrar gång på gång varför jag är så jävla tillmötesgående och trevlig. jag är ju lika falsk jag när jag beter mig på det där äckliga viset.
jag vill inte bry mig, men ändå gör jag det. annars hade jag inte vart så jävla upprörd som jag är just nu. hur skall folk förstå? folk förstår inte. folk förstår inte om man visar vägen med ljus och lykta för dem, och sånt trams har jag då rakt inte tid för.
jag har er egentligen inte i mitt liv, men ändå följer jag er dagligen via gemensamma vänners statusuppdateringar på facebook. jag hatar er. jag hatar er och eran vidriga existens så jävla mycket. det faktum att vi delar samma åsikter på så många plan äcklar mig. jag äcklas av mig själv för att jag delar samma åsikter som er.
karma is a bitch, you won't live happily ever after.
godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar